1968 bildades Hagfors Motorcykelklubb 1976 upplöstes klubben
1981-10-11 återbildades klubben som Hagfors Speedwayklubb

TALLHULT 30 ÅR 1998

Av Björn Lundqvist en av pionjärerna i Hagfors Speedwayklubb


Hagfors i mitten av 60-talet hade lite av Vilda Västern över sig. Bara någon vecka innan
jag flyttade till Hagfors hade någon sprängt bron över Hagälven i luften och i Folkets park
blev en man ihjälslagen en lördagskväll. I denna stad skulle jag börja arbeta med att skapa
vettiga alternativ för ungdomar.

Mycket arbete gick åt till att bygga upp en ungdomsgård med möjlighet att spela
teater, syssla med konst och konsthantverk, foto, musik, dans, film med mera. Men det
fanns en stor grupp som inte var intresserade av detta. För många av dem var den
gemensamma nämnaren ett motorintresse. Trimmade mopeder, olagliga bil-och
motorcykelfärder och annat som ibland ledde till allvarligare kriminella saker var sådant
som omgav många. Denna grupp var det viktigt att göra något för.

Bertil Karlsson

Bertil ”Puh” Karlsson hade jag träffat i snöstormen en vinternatt djupt inne i skogen sedan
bil motorn lagt av när jag skulle ta en genväg genom skogen. Bertil kom med bärgningsbil
och mötet den gången blev grunden för en lång vänskap. Vi hade ett gemensamt
speedwayintresse och Bertil, som hade en bakgrund som förare i gamla Karlskogaklubben
”Kanonerna”, var full av entusiasm över vad vi kunde göra för ungdomarna.

Vi byggde upp en ”meckarverkstad” för ungdomar ute i Dalen där Bertil hade sin
verkstad. Redan någon av de första gångerna vi var där, tog han mig med upp till
Tallhult och sa: ”här ska vi bygga en speedwaybana”.

Vi började undersöka möjligheterna att överhuvudtaget få vara på marken med
motorcyklar och särskilt då att få röja upp mark vilket innebar att fälla träd. Efter
många turer fick vi i alla fall tillstånd att fälla tio tallar! Vi var väl dåliga i matte
allihop, för det blev betydligt fler.

Hagfors MCK bildas

När vi hade kommit så här långt, att vi såg att möjligheterna ändå fanns att bygga en
egen bana, gällde det att få ihop intresserade till att bilda en förening. Den första
styrelsen var väl inte så särskilt bevandrad i föreningsteknik så jag tror att jag nog i
praktiken fick sköta alla posterna i styrelsen till en början. Föreningen vi bildade tog
namnet Hagfors Motorcykelklubb. Vi hade många och hetsiga diskussioner om vi skulle
samarbeta med bilklubben (där det fanns rutinerade föreningsmänniskor) men vi ansåg
att det var bäst att bygga upp en renodlad motorcykelklubb.

Motocross på Tallhult

Arbetet i Tallhult började med att röja kring den blivande speedwaybanan, men det var
svårt att skapa intresse för att bygga en speedwaybana när de flesta som åkte mc var
intresserade av motocross. Därför gjorde vi en liten paus och gick över till att bygga en
motocrossbana som vi kunde inviga med tävlingar på hösten 1967. Det visade sig vara
taktiskt riktigt att börja med denna bana, för här fanns stort intresse från allmänheten
och även från Uddeholmsbolaget som ägde marken. Därför hade klubben bland annat
kunna fälla betydligt fler tallar. Marken kring den blivande speedwaybanan hade också
rensats upp ordentligt.

Speedwaybanan byggs

Nu kunde vi starta arbetet på allvar med att bygga den ”riktiga” banan. Behoven av
hjälp, av material, maskiner och framför allt pengar var stora. Ingenstans ifrån fick vi
en krona i bidrag. Ändå började det så sakta växa fram en bana. Lastbilar från järnverket
kom fullastade med rödfyr från Kvarntorp i Närke; när vi kom upp och skulle arbeta  på
helgen fanns där ibland ett billass med material vi behövde. Ingen visste var det kom ifrån!

Den första sargen till banan var en ishockeysarg jag köpte av en nedlagd idrottsförening
för 150 kronor. Det var pengar jag fick ligga ute med några år tills kassören en dag frågade
om jag kunde ta en klarinett i stället som betalning! Den har jag kvar fortfarande och spelar
på ibland. Hade jag fått pengar hade de garanterat varit slut nu.

Var allt material kom ifrån och all maskinell hjälp vi fick, är det väl ingen idé att forska
om, men jag tror att vi ska sända en tacksamhetens tanke till Hagfors Järnverk och
Uddeholmsbolaget som ibland medvetet, men kanske oftast utan vetskap, bidrog till
mycket av Tallhults uppbyggande.

Första året som Solkatter

Under tiden vi arbetade med att bygga banan, kom också intresset igång på allvar för
speedway. Bertil Karlsson var den förste att provköra banan med sin gamla Jap och
snart kom flera till.

Första tävlingsåret började illa. Efter många, långa och hetsiga möten blev det klart att
vi inte fick starta i serien med eget lag. Vi var tvungna att köra för Solkatterna i Karlstad.

De förare från Hagfors som ingick i detta första lag, var förutom Bertil, Roger Gulbransgård,
Erling Tjäder och Anders Berglund. I Karlstad fanns då ingen speedwaybana, utan
hemmaplan blev Tallhult och premiärtävlingen kördes hösten 1968.

Invigningstävlingen i Tallhult

Invigningen var speciell. Kyrkoherden i Hagfors, Helmer Nilsson, fick komma upp i domar-
tornet för att trycka på startknappen till första heatet! Det var nämligen så att den enda
instans i kommunen som (medvetet) hade gett bidrag till verksamheten var kyrkan!

Tallhult är nog därför den enda speedwaybanan i världen som delvis byggts med kyrkliga
medel och som välsignats av en kyrkoherde! Nåväl, starten gick. Efter något varv brakade
en förare in i sargen i startkurvan varpå sargen i kurvan och halva långsidan rasade! Även
om de flesta då ville gå och gömma sig, så gick det snabbt att få upp den provisoriskt och
den höll tävlingen ut (och därefter i trettio år, även om konstruktionen är bytt).

Valsarna bildas

Efter detta första år hade vi i alla fall bevisat för (speedway-) världen att vi menade allvar
och att vi var att räkna med. Roger var dessutom bästa poängplockare i Solkatterna. Vi fick
så äntligen tillstånd att köra med eget lag och Valsarna var bildat. Till detta lag hade nu
Eddie Davidsson, Hans Björn och Per-Axel Pettersson anslutit sig. Tiden i Solkatterna hade
också lärt förarna att Jap-epoken var slut och därför hade de flesta skaffat sig begagnade
Javamaskiner för att ha en möjlighet att hänga med.

Vad som sedan hänt fram till dagens lag är historia. Att vi skulle få svenska mästare och
världsmästare i klubben kunde väl inte ens jag, som är uppväxt med Rekord-magasinet,
drömma om den där gången för över trettio år sedan när Bertil ”Puh” tog med mig upp
till gläntan i Tallhult.